Em.

Ehm ja som sagt i går hade vi tyst minut för Engla. Okej för att vi alla förstår (eller vi säger oss förstår i alla fall) hur hemskt det är och har varit för Englas anhöriga. Genom att visa vår "sorg" till någon som vi inte känner genom en tyst minut kan verka fint. (och det är det självklart men vad vet hennes familj om det liksom) Men då skulle vi ha haft en tyst minut för alla som blivit mördade de senaste åren, jag menar så många fall som har blivit uppmärksammade i media om och om igen.

Alla vill vi säkert  visa att vi bryr oss men med tanke på att det finns ungdomar/kompisar som har gått bort av någon anledning till en del som går på CIS hade vi lika gärna kunnat ha tyst minut för dem lika gärna som vi kunde ha för Engla. Mord är en sak, men att ha en tyst minut till någon som man inte känner det känns lite obekvämt för min del, dels för att det väcker så oerhört mycket känslor för mig för jag står och tänker en del på Engla. Men så kommer den förbannade sorgen fram och jag orkar inte mer med sorg. Det är nog som det är att sakna JENNY. Och inte fan höll vi en tyst minut för henne i skolan. NEJNEJ. Då hade vi kunnat ha flera tusen tysta minuter om och om igen varje dag i skolan om vi ska gå och ha tysta minutrar för folk som vi inte känner.

Men nu ska jag inte ta och se det så negativt, det har ju faktiskt berört hela Sverige. Men det är tack vare pressen. Hade inte pressen uppmärksammat detta hade vi aldrig haft en tyst minut i går! Och om vi då vänder på det. Bara som ett exempel som inte är riktigt samma sak om min morbrors frugas sjukdom hade uppmärksammats i media under tiden hon var sjuk och levde och alla hennes symptomer hit och dit. Kramper hit och dit och vårdcentral som anklagar henne för att vara psykist sjuk och sedan uppmärksammat hennes död på ett sätt som bara media kan (ni fattar va?) då hade säkert hela Sverige skickat in en massa miljoner kronor till cancerfonden för att hjälpa dem att ta reda på vilken jävla cancer sort det var. Och då skulle säkert en del skolor ha en tyst minut för minnet av jenny som dog av Cancer när hon var 32 år gammal. 32 år gammal noll och ingenting. Då kanske ni förstår hur jag tar hela situationen, jag ville bara slippa den minuten.

Men jag som förmodligen många andra tände ljus för engla i måndagskväll och vi kan inte tänka oss ens hur de anhöriga har det. Men jag vet hur det känns när en person som är så ung går bort utan anledning. Och hur stor saknaden blir. Jag förstår till viss del. // Emelie Johansson